Så har vi kommit en bit in på det nya året.

Livet händer hela tiden, ibland har det gått 4 dagar och jag inser att jag inte borstat håret.

Alizia har gjort sitt första år, och dagis är snart ett faktum. På måndag följs vi åt och jag hoppas hon tar för sig och går an som hon gör hemma! Jag är glad att hon gått fram i livet lite som en bulldozer, stark och modig.

Walter ska bli 5 år 

(fast om han själv får bestämma så blir han 4 en gång till..det är läskigt att bli stor också).

Vi har haft lite på G under hösten och vintern, som jag hoppas ska kunna vägleda oss genom livets gupp.

En basutredning har gjorts, och vi väntar på svar från Rehabiliteringen.

Att få lite verktyg som ska göra det lättare att bemöta Walters reaktioner på omgivning och situationer, när bilden av hans verklighet krockar med  andras verklighet.

Min fina Walter, så klok och företagsam, så känslig och tuff på samma gång.

Jag kommer aldrig att kunna omhulda dig i bomull och få alla att förstå, så därför måste vi gardera oss lite. Och med tiden hoppas jag att du fortfarande ska stå viljestark och övertygad om dina tankar, men att också få en känsla av att de andra alternativen inte är farliga eller hotande. Fastän dom är annorlunda.

Vi pratar en del om liv, död, stjärnor och planeter.

Jag försöker så gott jag kan att hålla minnena vid liv, om chipsfrukostar, slajmbad, äventyr och den berömda snusen.

Du berättar för mig, och jag berättar för dig.

Frågor.

"Men mamma, VAD sa du till pappa när han skulle göra egen snus!?"

"Var det så att pappas hjärta inte kunde pumpa blodet, så då kunde liksom skelettet inte fungera?"

"VARFÖR berättade inte pappa hur man klarade bossen före han dog (Xbox) ? "

Kärleken.

Jag säger inte att jag gjort de simplaste val. Men jag är bara människa jag med.

Och abslut ingen strateg om man säger så.

Men jag väljer med hjärtat. Och när jag gör det så får jag vara beredd på att resultatet inte blir som väntat. Men jag älskar, och på något vis tänker jag att det kan inte vara en omöjlighet att få dela livet med den man valt.

Fast vänta nu...lite så är det just nu. Back to reallity.

I vårat fall har livet  vi vill dela, en massa regler som ska bestämma om vi överhuvudtaget ska få vara i samma land, under samma tak.

Det är en strid vi tar, som gör ont och tar tid.

Men vi försöker att se målet.

Så klyschigt...en dag i taget.

Men så är det just nu. 

Det är liksom lite för övermäktig livet nu. 

På många plan. 

Jag vill inte gnälla. Jag har ändå en del att vara tacksam över.

De senaste två åren har jag liksom hållt modet uppe, tyckt att det varit lite tarvligt men tänkt att "nu kan det iallafall inte bli värre ". Det har liksom varit mitt mantra. 

Så blev det inte. Det blev värre.

Och nu sitter jag här och funderar på vad mitt nya mantra ska bli...

Jag vet på riktigt nu, vad sorg är.

Hur den river och sliter huvet och kroppen. 

Jag hör också min omgivning med andra öron. Det som är problem för andra,  skulle kunna vara lycka för mig...

"Hen tar aldrig rätt på tvätten,  och jag har bara hunnit på gymmet 3 ggr den här veckan och Dessutom var den där filén jag åt på Appelbergs inte alls lika god som jag förväntat mig! !" 

Jag menar inte att andra människors besvikelser inte är av vikt. Men jag vet att i min  värld är det långt ifrån vad jag skulle kalla problem och missnöje.

Ni som kan samlas hemma när ni röjt runt på jobb,gym och dagishämtning,  skatta er lyckliga för det. Än om ni sitter i varsin ände av soffan med propparna i öronen så att ni kan höra det ni vill höra. Men glöm inte att ni är ju där tillsammans. Och troligtvis har ni också förmånen att slänga i er en jättestressad frukost och säga "vi ses sen!"

Bara tänk på det. 

Välkommen till världen älskade ungar! Till oss föräldrar som längtar och väntar.

Till Västernorrland och Sollefteå kommun.

En trygg och vacker plats att växa upp på.

Men tyvärr är eran första dag utanför livmodern lika "spännande" som på väg in.

Ja, för det handlar om liv.

Kampen att finnas och bli till, den har ni vunnit.

Nu hoppas vi bara att vägen ut blir fortsättningen på era (och era föräldrars) liv!

Nu har det redan börjat, födsel i bil på väg till förlossning.

Barn som har bråttom ut.

Vägar av is och snö-rök, olyckor som skapar köbildning.

Och det är det som väntar oss, kära barn.

Vissa av oss, de som bor utanför Kärnan i Sollefteå har 20 mil att åka.

PATIENTSÄKERHET!?

Det var vad ni sa, ni som stängt portarna för Sollefteå BB!

Jamen det här känns ytterst tryggt och säkert, VERKLIGEN!

Jag önskar innerligt att ni, precis som jag, får känna den oro.

Det liv man burit på i snart 9 månader, hur ska våran resa bli när det är dags?

Om min kropp inte samarbetar och du blir kvar för länge?

Om du kommer ut, med navelsträngen runt halsen och inte får luft?

Om vi inte får höra det där första skriket?

Om jag blöder alldeles för mycket?

Och oavsett, om inget utav detta händer,

hur blir min upplevelse av det som skulle vara en utav de bästa dagarna i livet?

Oavsett, är det ingen som önskar att föda under de förutsättningar som ni skapat åt oss.

Jag menar inte, att förlossningar inte skett på konstigare platser.

Men för oss är det ju rent ut sagt upplagt för att det ska gå till så här!

För att ni beslutat att ta ifrån oss den trygga plats som fanns tillgänglig!!

BRA JOBBAT AV ER...

Alltså förstår ni att vi redan är på år 2017!?

Fast ännu färdas vi i fordon på vanliga vägar, och äter potatis med brunsås,

har varken mer eller mindre superkrafter än andra vanliga dödliga varelser!

Så det känns rätt tryggt ändå.

Det har inte spårat ur totalt.

Men lever man i norrland, i en liten liten stad eller by, så kan man ju börja ana

att urspårningen inte är så långt bort!

Jag vill bara upplysa övriga i detta avlånga land,

(om någon nedanför Sundsvall råkar läsa min blogg), att här i min lilla stad Sollefteå,

pågår en nedläggning av i stort sett hela sjukhuset skulle jag vilja påstå.

Bryt inte några ben i kroppen, för du kommer behöva färdas minst 12 mil för att få det lagat!

Och ska du föda barn, gäller detsamma. Eller om du har otur med väglag och transport, vilket är ganska troligt vissa tider på året, så kan du ju också föda i bilen/taxin/ambulansen!

Men iallafall så är det nya året här.

Och som vanligt nu för tiden mäter jag all min tid i "Walter-mått".

Jag tänker inte och vill inte vara nån mamma som upphöjer mitt barn till skyarna,

men han har trots allt lyckats med några milstolpar i år!

Blöjfri (kategori nr 1) har han ju varit sen han var strax över 2 år.

Men nu har han dumpat blöjan för Alla ändamål... !

Sen är tutten ur världen också.

Men humöret hörrni, det är detsamma, oroa er inte ;)

Min tillvaro är som vanligt, aldrig riktigt "vanlig".

Men jag hittar ändå sätt att se på mitt liv så som det är, och gör mitt bästa.

Ibland är det mer jobbigt för min omgvining än för mig tror jag,

ibland är det allra värst i mitt eget bröst.

Nu gör vi det bästa av 2017!

Jag kommer ihåg en tid, som ligger mig varmt om hjärtat . Somrar när jag cyklade på en av länets mest gropiga och buckliga  vägar. Men i min värld var det dom minsta hindrena i världen .  Jag skulle ju till sommarstugan där mormor och morfar var, jag skulle få äta sockerkassmet, fiska med morfar och gunga i hammocken med mormor. Och sen skulle jag kura ihop mig i det lilla sovrummet där jag sov över . Där jag trivdes. Sen cyklade jag väl hem, och hemma fanns en trygg plats, världens bästa kompis och granne .  Oändligt med mark att nyttja sommar som vinter . Ute, det var man tills det blev tillräckligt mörkt eller kallt. Eller när man klättrat i alla träd, hoppat hopprep, cyklat 5 varv runt området eller grävt tunnelsystem ur hela snöhögen. 

Den värsta kränkning man eventuellt kunde få höra på skolan var typ

"HARU PUNKA PÅ CYKELN ELLER ? !". 

Jag hade många trygga vuxna omkring mig. 

När jag var 7 år kom min lilla docka (lillasyster ),och jag fick lära mig att vara någon annans trygghet. Vilket jag mer än gärna tog mig an. För hon var också min trygghet.  

Men det fanns också en period i mitt liv, där de allra viktigaste vuxna i mitt liv påverkade min allra känsligaste del. Samvetet.

För ett barn älskar sina föräldrar, och när vuxna inte klarar av att hålla tonen och respekten för varandra, så hamnar man som barn i ett hemskt dilemma . 

Jag vet det.

För man vill så gärna att alla ska vara snälla med varandra. 

Och man förstår inte alla de där konstiga orden ,  men man hör på rösterna att något inte är bra .  

Och tillslut kan man som barn tillochmed ta på sig skulden och känna att man själv är fel. Man blir orolig och osäker.

För min del, ordnade det sig.  I slutändan kunde alla ta sitt  ansvar och fortsätta vara trygga vuxna. 

Tänk på att barnen inte lyssnar till glåpord eller påhopp mellan vuxna på det sätt vi vuxna gör. De lyssnar med sina känslor, och är inte utvecklade att förstå knappt sig själva.  Det skapar en stor förvirring i små hjärnor och hjärtan. 

Tänk på det bara. 

Så, då har vi snart avverkat ett år till!

Ett år på Trästavägen, ett år i arbetsdjungeln, ett år med livspusslet.

Jag trivs fint på mitt nya jobb, dock kändes starten lite lång och väl lugn.

Men nu börjar kalendern fyllas på, av möten och utbildningar!

Sen har jag gått upp 10 kilo också!

Delvis bestående av sånt där som man inte alls borde dra på sig, men också ett syskon till Walter!

Därav rubriken.

För nu ska jag tala om, och detta är nu min andra erfarenhet av graviditet i samma stil som den första, 

att det här med att vara på tjocken inte alltid är så skimrande.

Återigen fick jag spenderat nästan 4 månader till att kräkas dag ut och dag in.

Och då menar jag typ magsjuka delux! En tesked vatten, blir till 5 floder kräks.

Därför är det också rätt svårt just då att känna sig så där jääädra glad för att man är fertil!

Det blev några vändor till sjukan (TACK Sollefteå BB med fantastisk personal), inlagd något dygn emellanåt för att återställa vätskebalansen. 

(Hur dessa +10 kilo i slutändan blev till...en gåta, haha! )

Men nu är vi på banan. Walter verkar rätt okej med att bli storebror. 

Han pratar med magen och lyssnar på den också. Ibland berättar han för mig att bebisen

där inne är törstig, så att jag måste dricka något!

Julen är på ingång, och Walters önskelista består väl mest av sånna där typiska 

"grabb-grejor". Böcker, spel och kläder är också ett tips!

Jag vill mest av allt ha en lugn och fridfull jul. Det är faktiskt sant.

Har vi tur kommer Andrea och mamma hit, kan inte ens minnas när vi firande en julafton tillsammans sist..

Den som lever får se!

Jag är trött. Höst-trött kanske, omställningar kanske bidrar.  Trött på att vara trött. 

Men jag överlever, och lever! 

Ibland känner jag mig så nöjd och glad över allt jag har, att jag knappt vågar önska något mer.

Men stundvis känner jag mig arg, frustrerad och bitter över allt som jag ÄNNU inte har. 

Som vanligt i livet antar jag. I ditt och i mitt. 

Jag brukar försöka återgå till basis.  

Jag lever, jag är frisk och jag har ett kneg. Jag har ett hem, en säng och mat varje dag. 

Och någon som kallar mig "mamma". 

Jag har finfina vänner och familj. 

Och jag har mitt sinne i någorlunda behåll.

Jag nästan längtar lite efter vintern. 

Då brukar man känna att man lever, lite mer. 

Jag behöver skriva, men ändå fastnar orden.

Den svenska sommaren är här, blött och blåsigt, i sin ordning.

Det kan regna all världens regn i en vecka till, men sedan kräver jag 3 veckors sol.

För mitt arma sinnes skull, och för minbleka kropp!

Walter har börjat sitt sommarlov nu, och hänger i Junsele medans jag jobbar en vecka till.

Till hösten börjar nya utmaningar. Och jag ska växa. Kanske jag snart vet vad jag ska bli när jag blir stor!

Appropå stor! När din son yttrar sig så här, i bilen på väg till affären:

"Mamma, du kan stanna här, så kommer jag alldeles snart"...då har man liksom börjat tappat sin pondus som förälder lite. Och värre lär det väl bli!

Over and out!